Det oundvikliga "glömde-bort-rostingen-i-rosten-så-nu-är-den-helt-kall-inlägget"

Det är en sån sak som bara händer andra, man tänker att man är för ung, för gammal eller för vacker. Man hör rykten spridas, den ena historien värre än den andra. Man vet att risken är påtaglig, men ser den ändå som något avlägset och orimligt. Man vill inte acceptera riskerna som finns, riskerna vi valt.

När det väl händer slår det till, utan förvarning. Katastrofen har kommit och gått, jag har genom sönderslagna illusioner stigit fram en ny människa.

http://www.smidigt.se/u/smiley-toaster.jpg
-It could happen to you too.


Nu har de gått för långt

Billiam bad mig googla Twilight Moms, och vad ser jag? Jo en hemsida gjord för medelålderskvinnor som är stora fans av filmerna twilight. Visst, det kan jag ta, men det jag ser sekunderna efter jag öppnat hemsidan är nog vad man kan kalla "att gå för långt".

Essence of Twilight

Ja ni läste rätt, nu kan ni som älskar Twilight också lukta som din favorit karaktär!

 

"Essence of Twilight has been producing Twilight inspired scents with an extraordinary ability to capture the essence of our favorite characters within a bottle."


Vart gick de fel?

Har precis fått höra att dessa groteskt fula skor kostar över 2000 kronor beroende på vilka skor man vill ha. Inte nog med att dem är så oerhört fula, namnet Ugg som står på hälen gör dem inte direkt mer vänliga att se på? Visst att skorna är sköna, fine, men något så fult men skönt kan omöjligt vara värt dem pengarna.


Koma i 23 år... elleeeer?

Det är absolut en av de sjukaste nyheterna jag läst på länge, killen som var med om en bilolycka 1986 och läkarna bedömde då att han låg i djup koma, vilket inte var fallet. Egentligen hade han bara tappat talförmågan och var fullt förlamad, han var alltså vid fult medvetande men kunde inte få kontakt med omvärlden.

Han har allltså legat på samma ställe i 23 år utan någon som helst möjlighet att göra någonting förutom att uppfatta allting som händer runt omkring honom (vilket antagligen bara var i ett trångt rum utan fönster) och tänka. Det jag inte riktigt förstår är hur han klarat av att fortfarande vara människa och inte blivit apatisk efter alla dessa år i sin "koma".

Han har nu fått mediciner som har gjort att han blivit mer normal och kan nu kommunicera med ett special byggt tangentbort.

Its a sick world we live in.

RSS 2.0